Bloggtexter, ett urval:
Vid bikinitrosans knyt är bristningarna ljusa och sträcker sig nedåt som grenarna på en tårpil. Jag minns när jag var tretton och var säker på att min kropp var färdigväxt. Sen kom höfterna, rumpan, allt började bukta och puta. Huden hann inte med. De blålila ränderna kröp fram under snobbenbehån. Nu har bristningarna bleknat och blivit blanka som silkesmaskar. Men ibland upptäcker jag nya. På solsemester är man på resa med sin kropp.
LÄS HELA INLÄGGET HÄR
Tjurpannan. En av Sveriges farligaste platser när det är storm, så fick naturreservatet sitt namn. Åtta kroppar mot klipporna. Alla med varsitt känsloliv, stormen i oss. Den gemensamma och den vi håller för oss själva.
LÄS HELA INLÄGGET HÄR
Februari 2018. Jag plockar fram toastjärnet. Det är flottigt och känns plastigt i mina händer. Gammal ost sitter fast i springorna. Vi har inte setts på två månader men hörs ibland på mail om jobbrelaterade saker. Vi avslutar mailen med ett ”<3” eller det präktiga och distanserade ”kram”.
LÄS HELA INLÄGGET HÄR
Hon drar lite i vingarna. Fäller ut dem och tittar på de glänsande vingpennorna. Klappar lite på den fjuniga buken. Hon har valt ut en begravningsplats längst bort på grusplanen. Där vilar redan mössen. Nu ska även den här fågeln få en hedersplats.
– Vad heter den? Frågar jag.
– Saffran, säger hon. Kan du hjälpa mig göra biljetter till begravningen?
LÄS HELA INLÄGGET HÄR.
Hon leder mig in i gräset. Vi tar små steg. Jag kan inte låta bli att skratta, tänk om hon ramlar, då ramlar jag också. Då faller vi över varandra. Grässtråna sticker mina sandalklädda fötter. Något annat också. En tistel. Rödklöver kanske.
Vi går i en liten, liten cirkel. Mormor fnissar intill mig.
Ner för grusgången. Knastrande steg. Låter tja-tja-tja-tja.
– Du tittar väl inte?
LÄS HELA INLÄGGET HÄR
Jag hittade filmen mitt under min arbetsdag. Jag trodde att jag hade nått botten tidigare, kanske samma vecka som vi gjorde slut, men insåg att jag inte varit nära då. Jag stod och grät svart ner på hallgolvet. Pannan mot garderobsdörren, saliv mellan mina fötter.
LÄS HELA INLÄGGET HÄR
Morfar hade tyckt att jag går för snabbt och ouppmärksamt genom skogen. Man måste ha tid att riktigt se växterna. Jag rabblar några av deras namn för mig själv men blir besviken, mitt minne tryter. Han kunde i princip alla. Han började inventera Hälsinglands flora på åttiotalet. I år blir verket publicerat, ett år efter hans död.
Där på sjukhuset sade han till mig:
”Folk vill ha tvärsäkra svar, men jag vill att Hälsinglands flora ska förbrylla. Jag ska fortsätta förbrylla så länge jag lever.”
LÄS HELA INLÄGGET HÄR
Vi hamnar på en restaurang. Leker roulette i mobilanteckningarna men får bara upp olika inköpslistor. Men jag ser anteckningarna där emellan. Alla sms-utkast. Försök till att starta konversation. Försök till att vara fyndig. Försök till att inte låta för hård. Avvägningar.
Jag umgås gärna igen, men som vänner …
Hej! Vad KUL det var att ses igår, vad gör …
Mellan dessa, en anteckning från vintervåren:
Han tar i henne nu. Gör på henne vad jag lärt honom göra på mig. Den värsta av visklekar.
LÄS HELA INLÄGGET HÄR
Han kommer cyklande. Har hjälm på sig. Det hade han aldrig förr. Det var fem månader sedan vi sågs. Vinter då. Då stod jag i hans hall medan pappa väntade i bilen utanför. Vi ses, sa vi genom tårarna.
Men att det skulle dröja så länge.
LÄS HELA INLÄGGET HÄR
