Flora Wiström: ”Varför tror vi att vi bara kan dejta partners – varför inte vänner?”
Baaams nya bloggare Flora Wiström skriver en krönika om att kompisdejta. ”Det är något alldeles speciellt att träffas genom ett gemensamt intresse och inte bara för att man råkar hamna i samma klass”.
Jag och min kompis Yrsa var med i Kärlek i P4 förra veckan. Det är ett direktsänt radioprogram om relationer med Elin Ek i spetsen. Många av oss har vuxit upp med hennes karaktär Grynet, som lärde oss att inte ta någon skit och att frukt inte är godis. Elin Ek! Bara en sådan sak. Avsnittets tema var kompisdejting.
Tidigare samma vecka hade jag och Yrsa fått tillfälle att prata om samma ämne i Svenska Dagbladet. Om hur Yrsa, en januaridag 2015, tog mod till sig och skickade ett facebookmeddelande till mig:
Idag ses vi flera gånger i veckan. Väldigt ofta känns det som att vi delar hjärna.
I mina kretsar praktiseras kompisdejting ganska frekvent. Ibland kan det kännas som att det är en enda grupprunk att prata om det – folk i min omgivning är redan invigda i konceptet. Men att vara med i ett radioprogram som når bortom min vanliga sfär gav mig mer sug att fortsätta mässa budskapet.
Jag tänker på tjejen som ringde in till programmet. Var åttonde vecka sitter hon med foliefrisyr och pratar med sin frisör genom spegeln. Och medan håret slingas, kammas, klipps och fönas så ”har de så jävla roligt”. Tjejen undrade om hon skulle våga fråga om en kompisdejt. Och i sådana fall – hur? Vi svarade att när man klickar med en person är det oftast ömsesidigt. Och att bli uppraggad vänskapsmässigt är en sjukt fin komplimang, för det berömmer ens personlighet snarare än ens yttre attribut (som det ju ofta hänger på som första steg inom partnerdejting). Och älskar inte folk att bli bekräftade? Vi peppade henne att våga fråga om de inte skulle gå ut och dricka vin tillsammans. Eller varför inte ta en promenad? Att göra någonting aktivt på första dejten lättar upp stämningen.
Elin Ek berättade om en annan person som hade ringt in till programmet några veckor tidigare. Personen hade flyttat tillbaka till sin lilla hemstad. Hen umgicks bara med sina föräldrar och varannan månad åkte hen till Stockholm för att träffa en kompis. Den här personen letade efter en partner att fylla ensamheten med. Men varför tänker vi så ofta att det bara är eventuella partners vi aktivt kan söka efter, genom dejtingsajter eller kontaktannonser? Varför inte vänner?
Jag inser att hälften av mina vänskapsrelationer är sprungna ur kompisdejter. Jag träffade Sara för att jag hade följt hennes blogg i ett år. Hon verkade bära med sig is till varje parkhäng, toppade sina gindrinkar med rosépeppar och bar klänningar hon sytt själv av stormönstrade tyger. Jag tog mot till mig och skrev: ”Du verkar så kul, vill du ta en fika någon gång?”
Vi startade projektet att äta oss igenom Stockholms hamburgerrestauranger för våra CSN-pengar. Från Lilys Burger i Hornsbergsstrand till Max på Vasagatan. Sara hade en hispighet över sig som gjorde att hon fick ketchup på klänningen vid första tuggan. När hon gestikulerade slog hon ut sitt glas så att ölet rann från hennes ände av bordet till min. Jag frågade om hon ville ses igen. Det ville hon.
Kort därefter sa Sara att hennes kompis Alexandra – som hon också träffat via internet – skulle starta bokklubb och letade medlemmar. Jag blev tillfrågad och tackade ja. Nästan alla i sammanhanget hade träffats via sina instagramkonton eller bloggar. Det är något alldeles speciellt att träffas genom ett gemensamt intresse och inte bara för att man råkar hamna i samma klass eller bo på samma gata.
Då, när vi började bokklubba, träffades vi en gång i månaden för att prata karaktärer och dramaturgi över en BIB. Två år har gått sedan dess. Nu sitter vi på kafé en måndag och pluggar körkortsteori eller skriver CV. Samlar snusprillor i någons kaffekopp, slår ihop datorerna och dricker en öl som blir till fyra. Då och då åker vi iväg till någons landställe tillsammans. En bunt personer i en granskog, i ett hus med fasad som flagnar, i samma soffa med huvuden så tätt ihop att barndomens löss inte skulle behöva anstränga sig ett dugg. En bunt personer som aldrig hade träffats utan fenomenet kompisdejting.
Jag vill så gärna ge det här till tjejen med frisören, eller till personen som flyttat tillbaka till sin hemstad och känner sig ensam.
Det kan verka läskigt att aktivt söka vänner. Många känner att det är utblottande, att det skulle signalera att man är en tråkig och ensam person. Men ju mer vi pratar om det, desto mer okej blir det att skicka det där meddelandet på facebook till personen man tycker verkar kul. Jag hoppas att fler vågar göra det framöver. För fan vad varm mänskligheten blir när vi vågar erkänna att vi behöver varandra.